Ensamt

Som ni vet är ju M bortrest och jag är ensam hemma. Det är tungt, men det går. Idag var S här och åt middag (falukorv och makaroner) och höll mig sällskap. Det är så skönt med sådana vänner som man kan göra ingenting med. Sitta framför TVn och ha varsin MSN igång och snacka eller inte snacka. Jag har haft en sån vän under hela min uppväxt, CD, och saknar det nåt så oerhört. När vi fortfarande bodde hemma kunde hon komma och plinga på dörren och öppna i samma sekund. Hojtade Hej och gick in i köket och fixade fika till hela min familj... :-D Saknar dig!

A och jag kan sitta i telefon och kolla på TV. Inte samma TV-program och sällan nåt som intresserar den andre... Ändå fullkomligt normalt... :-)


En av de jobbigaste grejerna med att vara ensam i det här huset är duschen. Jag älskar att duscha och kan stå där mycket längre än vad jag, rent ekonomiskt sett, borde. Men när jag är ensam duschar jag oftast snabbt... Tycker att det är jättejobbigt att ha så dålig koll över huset. Man hör inget och man ser inget. *ryser* Tur att M var hemma den gången det blev strömavbrott när jag duschade. Fick panik då, men han kom ner till mig, min riddare i skinande rustning. :-) Jag tar alltid med mig mobilen, hemtelefonen och en ficklampa ner till duschen när jag är ensam. Paranoid? Jag? Absolut. :-)


Idag hade jag stängningen på fritids. När klockan var fem hade jag bara två barn kvar, ett syskonpar. De skulle hem 17.30. Mamman kom 18.00, och det är klart, saker händer och man blir sen. Men om ens barn är de sista kvar kan man väl ändå be om ursäkt om man blir en halvtimma sen? Typ "Jag är ledsen att jag blev sen, men hade ett möte som drog ut på tiden" eller nåt. Vi lägger ju våra scheman efter barnens tider så hade jag vetat att jag skulle ha barn till 18 så hade jag ju kommit 30 min senare i morse... Visst, sånt händer, men är det inte lite ohyfsat att inte ens kommentera det eller be om ursäkt? *suck*