Ensam igen

M åkte idag. Till Marocko. Han blir borta 2,5 veckor... "Det är länge" säger folk. De vet inte vad de pratar om. 2,5 vecka är inte inte länge men det är jobbigt för det.

Avresedagarna är värst. Då väntar man. M packar och fixar och jag... jag bara sitter där och ser hur jag blir mer och mer ensam.... Tillslut kommer taxin och vips! så har han åkt. Och jag står kvar där på trappan och vinkar åt en tom gata där det inte finns nån längre som vinkar tillbaka. Sen är det bara att vänta. Ibland, om han hinner, ringer han från Kastrup och säger: "Jag har checkat in och så nu, bara så du vet...". Sen går det ett par timmar så ringer han igen. Från Frankfurt eller någon annan flygplats där han byter. Sen dröjer det länge tills han ringer igen... Nu ska han flyga igen och sen han har landat ska han vänta på väskan, sen ska han hämta hyrbilen och ta sig till hotellet... Om han kör själv, annars kommer det väl nån chaufför eller nåt och hämtar honom. Jag vet inte. Och det är ju lite trist att inte veta. Att vänta och inte veta vad man väntar på rikigt.... Jag avskyr det...

Hoppas det går att prata ordentligt på telefon i alla fall.



I natt skedde ett litet mirakel! En liten Buspojke kom till världen! Ni kan beundra honom i hans mammas blogg! Stort grattis till föräldrarna och storasyster!!!! Välkommen till världen Lilla Bus!